Nils-Axel Mörner
Head of Paleogeophysics & Geodynamics at Stockholm University (1991-2005)
Member of  Milkas (from 2005)

The nuclear waste produced in Finland is to be placed underground in a KBS-3 repository. This repository is said to fully safe for at least 100,000 years. 
 Such “guarantees” are necessary both in Finland and Sweden for the decision of the use of the KBS-3 method. If a 100,000 year’s safety cannot be guaranteed, the method cannot be applied. 
 It is a prime mistake in the environmental impact assessment not to realise that there, in fact, are no guarantees at all of a 100,000 year’s safety. Let me review the situation.

1. The idea of a “final deposition”

One would have assumed that the handling of the nuclear waste deposition would have been characterized by free search for ”the best available method” . This was never the case. Instead, authorities in Finland and Sweden rapidly stopped for a ”final deposition” according to the KBS-3 method. The environmental impact assessment should have noted this. 
 The idea of a “final deposition” came out of an utterly wrong and old geological picture of the late 1970ies. At that time, the concept of “stability” still remained; today demolished and gone. 
  Today, we know for sure that there is no “safety” to lean on in the future perspective of 100,000 years or so. On the opposite, we now know that Fennoscandia was a high-seismic area after the Ice Age, with fault displacements, bedrock fracturing and methane explosions.
 Therefore, we can no longer talk about a long-term safety of a KBS-3 repository; at least not with an anchoring in modern geoscientific achievements.
 In this situation, the environmental impact assessment should have demanded an opening of the repository case and a renewed search for “the best available method”. 
 Personally, I am convinced that such a search would call for quite another method than the old KBS-3 method.

2. The Earthquake scenario

The understanding of Fennoscandian paleoseismicity has undergone a revolution in the last decades. Numerous faults of postglacial age are recorded in Finland, some even cutting right across old “bedrock blocks” surrounded by weak zones and hence clamed to be totally stable over time. In Sweden, there is a paleoseismic catalogue including 58 high-magnitude events, with several events reaching above 8 on the Richter Scale. 
 In such a seismic environment, A KBS-3 repository can hardly be left intact and undamaged; on the contrary, serious damage is to be expected

3. The talk about a safe ”respect distance” 

In order to be able to find room enough to locate a KBS-3 repository in the bedrock, it was claimed that the canisters could be placed “50-100 m from a regional fault line”.  This is a quite remarkable statement that has no validity. Observational facts would rather call for a distance of 50-100 km (i.e. a 1000-time difference). 
 I am surprised that the environmental impact assessment did not understand this very serious “weakness”, because without its “respect distances”, the KBS-3 method falls.

4. Methane explosions

In my book “Paleoseismicity of Sweden – a novel paradigm” (2003), I was able to show that the Fennoscandian bedrock, indeed, had experienced several explosions in the past when methane ice (in voids, hollows and fractures) transformed into gas when rock pressure decreased (with the land uplift) and temperature rose (after the Ice Age). The last event occurred 2000 BP and set up a tsunami wave of 20 m.
 This novel factor is not yet considered in the nuclear waste handling programs. Still, it effectively invalidates all talk about a safe long-term deposition. 
 This has to be considered by the environmental impact assessment.

5. Climate and Future Ice Ages

Once it was arrogantly claimed that “Ice Ages have no effects” on a KBS-3 repository. We now know that future glaciations will pose enormous problems (points 2-4).

Conclusions

– There is no adequate long-term safety if one consider real facts and observations.
– The “respect distance” used is completely wrong and seriously misleading.
– The “earthquake scenario” used bear no relation to modern findings. 
– There is much to be added and considered for a reliable environmental impact assessment.

All this implies that the KBS-3 method is no longer an adequate method for a safe handling. Instead, a dry deposition, the DRD method, is advocated, because it gives freedom of action. The waste is controllable, retrievable, reparable, usable, and moveable. Besides, this method is much cheaper. 

References

Cronhjort, B. & Mörner, N.-A., 2004. A question of dry vs wet. The case for Dry Rock Disposal of nuclear waste. Radwaste Solutions, May-June, 2004, p. 44-47.
MILKAS, 2007. Vår medverkan i kärnavfallsfrågan. Folder vid SKB-dagen den 24 januari, 2007, 4 pp.
Mörner, N.-A., 2001. In absurdum: long-term predictions and nuclear waste handling. Engineering Geology, 61, 75-82.
Mörner, N.-A., 2003. Paleoseismicity of Sweden – A novel paradigm. 320 pp (a contribution to INQUA from its Subcommission on Paleoseismology, 2003).
Mörner, N.-A., 2004. Active faults and paleoseismicity in Fennoscandia, especially Sweden: primary structures and secondary effects. Tectonophysics, 308, 139-157.
Mörner, N.-A., 2005a. Remissutlåtande över “FUD-program 2004” (SKB). Del 2: utlåtande från enheten för Paleogeofysik & Geodynamik genom dess föreståndare Nils-Axel Mörner, p. 1-19. Stockholm University.
Mörner, N.-A., 2005b. An interpretation and catalogue of paleoseismicity in Sweden. Tectonophysics, 408, 265-307.
Appendix:
”Det håller i 100.000 år”, lovade de

I den stora staden, där kärnkraftindustrin höll till, gick det mycket muntert till; hvar dag ditkommo många främlingar, en dag kommo två bedragare. De gåfvo sig ut för att vara bergmekaniker och sade att de kunde konstruera ett avfallsförvar som ”höll i 100.000 år eller mer”. Ej nog med att konstruktionen och säkerheten voro någonting ovanligt fulländat, utan det förvar som de byggde hade äfven den underbara egenskapen, att det syntes ohållbart och förkastligt för hvarje människa, som vore oduglig i sitt embete eller också vore otillåtligt dum.
 Det vore ett präktigt slutförvar för vårt kärnbränsleavfall, tänkte kärnkraftsfolket. Då vi hade det förvaret beskrivet, skulle vi kunna upptäcka, hvilka personer i landet som inte duga till det embete de innehafa; vi skulle kunna skilja de kloka från de dumma; ja, det förvaret måste vi genast få beskrivet. Och så gaf de de två bedragarna mycket penningar på hand, för att de skulle börja sitt arbete.
 Och så gick det som det gick. Först skickades representanter för Första Tillsynings-myndigheten dit för att se hur det gick med förvaret. ”Åh, Gud bevare oss! tänkte de. Det här kan ju aldrig hålla”. Men det sade de inte. De båda bedragarna bådo dem stiga närmare och frågade; är det inte förträffligt och garanterat hållbart i mer än 100.000 år. Herre Gud! tänkte representanterna för Tillsyningsmyndigheten; skulle vi vara dumma, skulle vi inte passa för vårt embete? Nej, det går inte an, att vi säger, att vi inte tror att förvaret håller.
 Åh, det är enastående, alldeles utomordentligt och det kommer att hålla i all evighet, sa de i en mun. 
 Och så kom representanter för Andra Tillsyningsmyndigheten och en massa Förståsigpåare och Tyckare; alla prisade de förvaret för dess utomordentliga hållbarhet under evärdliga tider. Ingen ville vara dum och ingen villa vara oduglig i sitt embete, så en efter en svarade samma sak ”vilket enastående slutförvar – ja, det kommer att hålla hur länge som helt och minst 100.000 år”.
 Ni måste skynda på att besluta er, sa kärnkraftsindustrin. Vi måste börja bygga; ju fortare dess bättre, sa de båda bedragarna och tänkte för sig själva; innan de upptäcker att allt är en bluff.
 Men några fritänkare – vare sig dumma eller odugliga i sina ämbeten (kanske just tvärt om) – sa; är ni inte riktigt kloka?; inget, absolut inget, kan garanteras eller lovas för sådana enorma tidsrymder som 100.000 år. Det borde väl var och en med minsta sunda förnuft kunna inse. Det ”enastående förvaret” är inget annat än en bluff!

Nils-Axel Mörner                            Fritt efter H.C. Andersens ”Kejsarens nya kläder” (1837)

Faktaruta:
För 25–30 år sedan, bestämde man efter mycket käbbel, långa diskussioner och mycket kompromissande: dels (1) att kärnkraftsreaktorerna bara fick köras om avfallsfrågan var ”löst”, och dels (2) att avfallet måste deponeras i ett oåtkomligt, säkert ”slutförvar” i berget. Detta ”slutförvar” måste hålla i ”minst 100.000 år”. 
 Man behöver inte vara särskilt smart eller kunnig i frågan för att inse det horribla i situationens: om punkt (1) skall gälla, så måste punkt (2) gälla, för om punkt (2) inte skulle gälla så kan ju inte heller punkt (1) gälla – och då vore det kaos. Och kaos vill ingen ha, så därför fick man (till varje pris?) se till så att punkt (2) gäller, eller åtminstone framställs så att den synes gälla. 
 Därmed inleddes, vad vi kan kalla, spelet om ”kejsarens nya slutförvar” och ”de otroliga 100.000 åren”.
 .